I survived , don't know how and why - but i did.

---


24 December 2004
Dagen då tiden stod stilla


Det är verkligen svårt att förstå att det snart har gått sex år sedan min värld slogs i spillror på koh lantas nordligaste strand . Sex år av saknad , sorg och smärta har passerat - många gånger trodde jag aldrig att jag skulle orka ta mig igenom det . 
Efter jag kom hem från thailand den gången trodde jag att jag skulle gå och tänka på det varje dag , aldrig kunna sova en natt utan mardrömmar och leva ett liv i ständigt mörker . Nu, sex år senare tänker jag på tsunamin långt ifrån varje dag , det är inget jag pratar om och inget jag berättar för nya människor direkt. Men samtidigt kan jag minnas allt som det vore igår när jag väl börjar tänka på det.  När vi, 17 personer från tre olika familjer samt kaptenen och hans vän sitter i båten oc är på väg till en restaurang som låg längst bort på koh lantas nordligaste strand. När plötsligt en vägg med vatten täckte horrizonten så man inte såg Phi Phi öarna som man tidigare såg. Alla fick panik, försökte skynda sig på med flytvästar trots att vi trodde att den 14 meters höga vågen skulle brytas och försvinna, den lilla 2 åriga dottern till ena familjen, Thilde, var den enda som fick på sig en flytväst. Den där vågen vi trodde skulle bryta, den bröts aldrig, på mindre än två minuter hade den färdats flera kilometer, vi såg hur vattnet under båten försvann allt mer och mer ju snabbare sekunderna flöt iväg. Inom några få sekunder va vågen bredvid vår båt och lyfte upp oss 14m över landmarken, tills den andra vågen strax bakom smällde in i oss och båten blev till bitar och alla for i vattnet. Från den sekunden då vi satt 100m från vågen till när jag hamnade i vattnet hann jag tänkta igenom hela mitt liv, jag var 9 år, och de sista jag tänket var att jag skulle dö. Allt blev svart, jag öppnade ögonen och allt jag såg var bubblor runt omkring mig, ja såg något stort svart komma mot mig, och smällde till hela mig, förmodligen var den en stock elelr själva båten. Sen blev allt svart igen, och jag vaknar upp med huvuder över vattenytan och  ser alla andra ståendes, jag simmade bort till dom. Alla stod och höll i taggbuskar, vi höll så hårt att taggarna skar in i händerna för att vi inte skulle följa med vattnet ut igen i de stora blå.

Och nu undrar ni som läser detta hur vi klarade oss?! En engelskman satt vid ett hotell vi hadde passerat strax innan vågen for in och hanhade sätt vår båt, han tog en motorcykel och åkte längst vägen där stranden gick och han såg vår båt flyta i bitar. Han la MC;n tvärs över vägen, fyra bilar stannade, dom klättrade ner för den branta träskiga kullen och hjälpte oss upp till bilarna. Vägen till sjukhuset var förfärlig, guppiga vägar och mötande trafik, de va Koh Lantas ända sjukhus och låg upp mot bergen som tur va. Vi kom först till sjukhuset, ca 15min senare var sjukhuset fullt, de låg människor på golven för de inte fanns tillräckligt med rum, det var blod överallt och människor som tappat sina kläder i vattenmassan. Jag såg tiotals personer dö, son nioårig liten flicka såg jag människor ta deras sista andetag.. Det var som en jävla mardröm. Vår kompis, Fatima, som vars man var kapten på båten vi åkte kom till sjukhuset med kläder, mt, madrasser och filtar. Vi var 15 personer som sov i ett rum som var till för 2pers, dom två sista personerna från vår "grupp" fördes till Krabi sjukhus pga allvarliga skador. Jag bröt bara två revben, fick axeln ur led och blåmärken överallt. Det kallar jag änglavakt... Fyra dagar senare hamnade vi på arlanda flygplats där familj och poliser och sjuksköterskor mötte de svenska folket!
Änglavakt är vad ja kallar det...
 
Tsunamin har blivit en del av mig , den förändrade så mycket av mitt liv och har påverkat den personen jag är idag både positivt och negativt . Det jag fick uppleva som nio åring fick mig att inse många saker , speciellt hur viktigt det är att man tar vara på sin familj , sina nära och kära & andra runt omkring sig. för jag vet hur snabbt man kan förlora allt . för sex år sen slogs min värld sönder men idag , sex år senare har jag lyckats bygga ihop den igen . den kommer aldrig bli precis som det var förut , men det är något jag kan acceptera. 
I survived , don't know how and why - but i did . det tjänar ingenting till att älta tänk om tänk om tänk om längre , den ända som förlorar på det är du själv. Så se framåt , inte bakåt - men försök aldrig att glömma det som hänt . och jag har insett att så länge det finns kärlek mellan oss människor så finns det även hopp för att kunna gå vidare . there's always a way to be good again .
 after all , i'm the survivor and i try to keep it that way


exempel  vad tsunamin gjorde för skador på ett av Koh Lanta's hotell 
 

....saknade...



--------


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0