Tsunami fittjävlar!
------
ALLVARLIGT TALAT!
25/10-2010
Över 100 personer döda, mer än 500 saknade!
http://www.expressen.se/nyheter/1.2189573/over-100-doda-i-tsunami-i-indonesien
26/12-2004
Över 300 000 döda, ca 40 000 saknade fortfarande, ca 5 miljoner miste sina hem
största naturkattastofen som hänt någonsin, där hamnade jag!
http://www.dn.se/nyheter/varlden/230000-manniskor-blev-offer-for-tsunamin-1.477177
http://www.aftonbladet.se/wendela/article1525128.ab
En tjej's historia, som upplevde samma mardröm som mig fast i en annan synvinkel!
http://www.thailandsforum.se/forum/tsunamin-min-upplevelse-26-12-2004-t2345.html
De blir nog ännu en sömnlös natt.
Mamma kom precis in och sa att det kovar en tsunami vid Indonesien igår. Hon berättade att vågen var som en tjock vägg, tre meter hög. Vad tror ni jag gör? juste, där blev alla ärr till nya blödande sår. Tårarna rann er för kinderna och jag låg i min säng och skaka av rädsla. Allvarligt talat, jag har kunnat prata om tsunamin när jag själv vad med, vad jag såg och fick uppleva. Men jag måste nog prata om det oftare, har inte pratat om det på säkert ett halvår.
Fattar inte varför jag blev så rädd, elelr varför jag började böla som en liten flicka?!
Visst att minnena från den 26e December 2004 revs upp som om det hände igår, men det har det gjort förut. Men kanske att de var så att de hände på samma ställe, folk blev skadade, folk dog. Jag blev rädd, jag upplevde samma känsla som jag gjorde på sjukhuset för sex år sedan, två dagar efter julafton, när jag såg att jag blödde från ansiktet, hade ont i hela kroppen och min bror var helt blåsagen, pappas axel var bruten, mina kompisars mamma hade brutit beckenbenet och jagfck sitta och hålla i den två-åriga lilla flickan medans vi satt i en flakbil påväg upp till sjukhuset. Jag upplevde samma känsla som när jag gick utanför dörren till vårt sjukhusrum, när det låg blod, pappaer och skadade människor på golv och bänkar. Hela sjukhuset var fullt. Jag var liten, fattade nästan inte vad som hade hänt. Jag spydde flera gånger över staketet på sjukhuset, varför vet jag inte. Men förmodligen för att jag var så rädd.
Men det mest tragiska var den lilla pojken, jag minns hans ansikte så tydligen. Han var nog runt 4-5 år, han satt och höll i sin morfar i handen, som hade skurit upp hela benet, men han fick ju ligga och vänta. Och vet ni varför, för sjukhuset tog in oss "turister" först, även fast vi bara hade skrapsår på knäna. Vilken jävla helvete!!
Nu orkar jag inte skriva mer om det för det är nog jobbigt att läsa så mycket text.
Men vad fasen ska man göra, bra att skriva av sig ibland.
Jag själv som säger att jag är en svag person, men när jag väl tänker igenom på vad som hänt i mitt liv och vad jag har gått igenom, så ändrar jag mig nog litegrann. Jag såg mitt hem förstöras och människor dö o paradiset mitt, när jag var endast 10 år.
//Celina Löfgren
-----------
ALLVARLIGT TALAT!
25/10-2010
Över 100 personer döda, mer än 500 saknade!
http://www.expressen.se/nyheter/1.2189573/over-100-doda-i-tsunami-i-indonesien
26/12-2004
Över 300 000 döda, ca 40 000 saknade fortfarande, ca 5 miljoner miste sina hem
största naturkattastofen som hänt någonsin, där hamnade jag!
http://www.dn.se/nyheter/varlden/230000-manniskor-blev-offer-for-tsunamin-1.477177
http://www.aftonbladet.se/wendela/article1525128.ab
En tjej's historia, som upplevde samma mardröm som mig fast i en annan synvinkel!
http://www.thailandsforum.se/forum/tsunamin-min-upplevelse-26-12-2004-t2345.html
De blir nog ännu en sömnlös natt.
Mamma kom precis in och sa att det kovar en tsunami vid Indonesien igår. Hon berättade att vågen var som en tjock vägg, tre meter hög. Vad tror ni jag gör? juste, där blev alla ärr till nya blödande sår. Tårarna rann er för kinderna och jag låg i min säng och skaka av rädsla. Allvarligt talat, jag har kunnat prata om tsunamin när jag själv vad med, vad jag såg och fick uppleva. Men jag måste nog prata om det oftare, har inte pratat om det på säkert ett halvår.
Fattar inte varför jag blev så rädd, elelr varför jag började böla som en liten flicka?!
Visst att minnena från den 26e December 2004 revs upp som om det hände igår, men det har det gjort förut. Men kanske att de var så att de hände på samma ställe, folk blev skadade, folk dog. Jag blev rädd, jag upplevde samma känsla som jag gjorde på sjukhuset för sex år sedan, två dagar efter julafton, när jag såg att jag blödde från ansiktet, hade ont i hela kroppen och min bror var helt blåsagen, pappas axel var bruten, mina kompisars mamma hade brutit beckenbenet och jagfck sitta och hålla i den två-åriga lilla flickan medans vi satt i en flakbil påväg upp till sjukhuset. Jag upplevde samma känsla som när jag gick utanför dörren till vårt sjukhusrum, när det låg blod, pappaer och skadade människor på golv och bänkar. Hela sjukhuset var fullt. Jag var liten, fattade nästan inte vad som hade hänt. Jag spydde flera gånger över staketet på sjukhuset, varför vet jag inte. Men förmodligen för att jag var så rädd.
Men det mest tragiska var den lilla pojken, jag minns hans ansikte så tydligen. Han var nog runt 4-5 år, han satt och höll i sin morfar i handen, som hade skurit upp hela benet, men han fick ju ligga och vänta. Och vet ni varför, för sjukhuset tog in oss "turister" först, även fast vi bara hade skrapsår på knäna. Vilken jävla helvete!!
Nu orkar jag inte skriva mer om det för det är nog jobbigt att läsa så mycket text.
Men vad fasen ska man göra, bra att skriva av sig ibland.
Jag själv som säger att jag är en svag person, men när jag väl tänker igenom på vad som hänt i mitt liv och vad jag har gått igenom, så ändrar jag mig nog litegrann. Jag såg mitt hem förstöras och människor dö o paradiset mitt, när jag var endast 10 år.
//Celina Löfgren
-----------
Kommentarer
Postat av: fabian
älskling du är allt annat än svag. jag älskar dej och du kan prata med mej om det när du vill, jag finns alltid för dej och kommer alltid att göra<3
Trackback
